Dag 9 - Livet är inte de dagar som passerar, utan de dagar man minns.
Det här ett barndomsminne, från min barndom, men troligen mest min pappas minne. Det finns även på videofilm, så jag har sett det själv ;)
Året är 1992, det är i slutet av maj. Jag är alltså ganska nyligen fyllda två och min lillasyster är bara några månader gammal. Jag var väldigt, väldigt duktig på att prata för min ålder, pratade och frågade om det mesta. Det var i en bil ner till Öland (skulle kunna tänka mig en röd Jetta till och med) och i denna bil befann sig min pappa, min lillasyster och jag själv. Jag pratade oavbrutet hela resan ner och Ida sov, men under tio minuter sov jag faktiskt, men då var Ida vaken och skrek. Jag tycker synd om min kära pappa när jag vet att det var sådär, för jag vet att jag är riktigt bra på att prata, och behöver inte ens andas mellan orden.
Väl nere på Öland befann vi oss i "Torpets" kök (ja, Torpet, det är så vi kallar farmors fina sommarstuga, och det var där hon själv växte upp). Det serverades persikor till efterätt, min absoluta favorit. Det gick till ungefär såhär: Jag åt några stycken, bad om lite mer, fick lite mer, bad om lite mer och farmor svarar "men lilla vän du orkar inte mer". "jooo" säger jag tillbaka. "Nej, Malin, den är tom" "Får jag titta?" svarar jag tillbaka. Varpå det visas en burk där det faktiskt fanns mer. "Det finns mer". "Men ska inte pappa och Ida får någonting?" och här kommer det klockrena svaret "Ida, Ida, Ida så soooock!" Ja, det skulle ju vara tjock. Och Ida hade riktigt stora hamstekinder när hon var liten så jag ansåg nog att hon inte behövde mer mat HAHA! - Förlåt Ida, men dina kinder har krymt nu så det gör inget va?! *blinkar snällt med ögonen ;)*
Året är 1992, det är i slutet av maj. Jag är alltså ganska nyligen fyllda två och min lillasyster är bara några månader gammal. Jag var väldigt, väldigt duktig på att prata för min ålder, pratade och frågade om det mesta. Det var i en bil ner till Öland (skulle kunna tänka mig en röd Jetta till och med) och i denna bil befann sig min pappa, min lillasyster och jag själv. Jag pratade oavbrutet hela resan ner och Ida sov, men under tio minuter sov jag faktiskt, men då var Ida vaken och skrek. Jag tycker synd om min kära pappa när jag vet att det var sådär, för jag vet att jag är riktigt bra på att prata, och behöver inte ens andas mellan orden.
Väl nere på Öland befann vi oss i "Torpets" kök (ja, Torpet, det är så vi kallar farmors fina sommarstuga, och det var där hon själv växte upp). Det serverades persikor till efterätt, min absoluta favorit. Det gick till ungefär såhär: Jag åt några stycken, bad om lite mer, fick lite mer, bad om lite mer och farmor svarar "men lilla vän du orkar inte mer". "jooo" säger jag tillbaka. "Nej, Malin, den är tom" "Får jag titta?" svarar jag tillbaka. Varpå det visas en burk där det faktiskt fanns mer. "Det finns mer". "Men ska inte pappa och Ida får någonting?" och här kommer det klockrena svaret "Ida, Ida, Ida så soooock!" Ja, det skulle ju vara tjock. Och Ida hade riktigt stora hamstekinder när hon var liten så jag ansåg nog att hon inte behövde mer mat HAHA! - Förlåt Ida, men dina kinder har krymt nu så det gör inget va?! *blinkar snällt med ögonen ;)*
Kommentarer
Postat av: Mamma
Ja, ingen förstår hur du orkade äta så mycket. För först så hade du ätit fläskkotlett och potatis också vill jag minnas. Jag var ju inte med, för jag var hemma och vilade mej efter operationen. Men jag har ju sett på videofilmen hur du smockar i dej! Och det var mängder det för en sån liten dam som du var! Ja, den sekvensen den ska jag sent glömma! Puss
Postat av: ida
hahahaha
dom är fortfarande tjocka <3
fast det är bra
menar, jag kan ju spara maten där tills jag är hungrig nästa gång.
Trackback
